toppbilder_2023.jpg

Målet är ingenting, vägen är allt...

150809_finnmarksturen_stalld-50.jpg

Så var Finnmarksturen avklarad, den också. På våren, alldeles innan säsongen drar igång, liksom dallrar det i luften av förväntningar inför kommande tävlingar, att få komma ut på sin cykel och prova sina vingar, eller däck snarare. Att testa om kroppen håller samma fina form som förra året, eller till och med bättre. Att få träffa vänner man kanske inte träffat under den mörka, men med tanke på sommaren som varit, inte den kallare delen av året.

150809_finnmarksturen_stalld-19.jpg

Med detta i mina tankar landade trollsländan på grabbens däck där det låg instuvat i bilen inför avfärden från Ludvika. Liksom en påminnelse om att den underbara långloppscupen snart är över för i år. Jag vet, det är en lite haltande association då det inte var en dagslända jag såg, men ändå. Nu kanske någon tycker att jag ser negativt på saken då det faktiskt återstår två lopp innan cupen är förbi för i år. Men betänk då att det känns som igår det var säsongspremiär med Billingeracet i Skövde.

150809_finnmarksturen_stalld-11.jpg

Åtminstone för egen del känns det så, att sommaren har rusat förbi, i väntan på bättre väder. För väder har vi ju trots allt haft. Personligen hade jag nu uppskattat om kvicksilvret fått expandera aningen mer i sitt glasrör. Regnmätaren hade jag gärna avläst med omvänd funktion på skalan för angivelse av fallen nederbörd.

150809_finnmarksturen_stalld-3.jpg

Men där satt den alltså, trollsländan, inte dagsländan som sägs leva endast en dag och det var precis så jag kände. Att så mycket arbete för så många människor, under så lång tid plötsligt blommar ut i en produkt som kommer så många människor till gott, och sedan, ett upplevt ögonblick senare, är förbi.

150809_finnmarksturen_stalld-13.jpg

Finnmarksturen är ju så förbenat vacker! Naturen runt i kring Ludvika är rent livsfarlig att cykla i. För två år sedan körde jag turen själv, som jag tidigare nämnt, och det var rent omöjligt att hålla blicken rakt fram i spåret. Likt ett tvångsbeteende var jag tvungen att skanna av scenerierna som utspelade sig runt omkring mig i naturen och jag tittade nog i alla riktningar utom rakt fram. Men igår åkte jag langningsbil, igen. När skall detta ofog upphöra? Tyvärr blev det inte mycket bildmaterial från själva banan, det gavs liksom inte tillfällen. Men jag kan inte skylla på omständigheterna, för motiv fanns det säkert gott om. Det var bara det att jag inte var där. Jag har därför valt bilder som visar den entusiastiska publik som kantar banan och hejar på sina nära och kära. Den publik som tillsammans med cyklisterna varje år skriver svensk cykelhistoria i nio kapitel.

150809_finnmarksturen_stalld-5.jpg

Kan det vara med fotografering som med så många andra företeelser där det gäller att prestera, kanske till och med jämförbart med idrott i det avseendet? Precis som när jag själv var aktiv inom min egen idrott infann sig dagar då kroppen inte svarade. Man hade tränat och laddat precis som vanligt och var taggad till tusen men det ville sig bara inte. Andra gånger hade man kanske inte alltför stora förväntningar på att prestera, men lik förbannat så klickade precis allt och man blev, om inte hjälte så i alla fall uppskattad för sin insatts.

150809_finnmarksturen_stalld-7.jpg

Jag vet inte vad det är, men Dalarna är och förblir ett av mina favoritlandskap. Jag vet, jag riskerar att stöta mig med många trevliga människor då jag skriver detta. Men jag ber er, ta det inte personligt, det är inte illa ment! Det handlar förstås om personliga preferenser. Jag har förstånd nog att också uppskatta det underbara ljuset i bokskogarna runt i kring Varberg, det vackra och variationsrika småländska landskapet, eller de böljande fälten på västgötaslätten, och alla andra platser i vårt vackra land. Jag vill inte påstå att jag skulle kunna utföra ett blindtest och kunna säga vilket landskap jag befann mig i om jag blev avsläppt mitt ute i spenaten med förbundna ögon. Men jag ser fram emot att få återkomma till Dalarna, Ludvika och Finmarksturen.

150809_finnmarksturen_stalld-24.jpg

Alldeles strax är det Cykelvasan. Ska jag få ändan ur baksätet i bilen och trampa de nittiofem kilometrarna från Sälen till Mora, eller skall jag njuta av den totala förslappning som infunnit sig och endast träna avtryckarfingret för ytterligare en exponering? Men om, jag säger om, jag nu skall trampa i våra fäders hjulspår så får det bli öppet spår. För det är ju trots allt resan genom livet som är allt, inte själva målet. Eller hur? Och några framtids segrar för egen del lär det ju inte bli tal om. För oss som inte har med tätstriden att göra, vill jag uppmana allmänheten till att njuta av resan och inte stirra sig blind på tiden.

150809_finnmarksturen_stalld-15.jpg

För det är väl så, precis som Robert Broberg skriver: ”Målet är ingenting, vägen är allt…”!  Jag kan inte tänka mig en bättre strof för att belysa det jag jag menar. Skulle i så fall kanske vara Karin Boyes: ”Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen som är mödan värd”. Tänk på det, mina vänner, där ni trampar fram i jakten på sekunderna… Jodå, så är det. Om man varken kan cykla eller producera egna litterära storverk, måste man leta ursäkter och låna friskt från de som kunde, och kan.

150809_finnmarksturen_stalld-18.jpg

Ha de gött!

Per Engström / www.perengstromsfoto.se