(extremt) Långa Lugnet

Malin_bloggbild2019.jpg

Precis som jag misstänkte innan,.. bättre än jag var på Långa Lugnet 2018 kommer jag kanske aldrig bli. Men att jag skulle köra 26 minuter sämre i år hade jag inte riktigt väntat mig. Visst, det var lite kladdigare, lite mera lera på loop 2 än förra året, men det förklarar ändå inte varför det kändes så himla tungt i år. Tittar man på eliten och deras tider så skiljer det ingenting. Vinnartiden i år för damerna var till och med snabbare än förra året. Men är jag glad och nöjd över min prestation? Hade jag roligt? Kommer jag vilja köra Långa Lugnet igen nästa år? Jag svarar tvärsäkert JA på samtliga frågor.

Jag måste bara komma på en strategi för att minimera nivåerna av ohälsosam stress på tävlings-dagens-morgon. Verkligen se till att göra klart ALLT som går att göra klart dagen innan. Få bättre ordning på grejerna. Låta bli tankar som “äsch, det där tar ju bara nån minut att göra, det hinner jag i morgon bitti”. Nu fick jag skicka iväg barnen till startfållan själva och sen i all hast göra i ordning mig själv för att hinna ner och kolla på deras start och önska dem lycka till. Jag hann.

Min egen start går. Drygt 40 tjejer i tävlingsklassen kämpar uppför mördarbacken och jag ligger sist, kanske näst sist. Jag har lärt mig att det inte är någon ide att hetsa, att det inte spelar någon som helst roll för min del om jag kommer upp 30 sekunder snabbare eller inte. Resultatmässigt alltså, för kroppens välbefinnande kan det däremot göra jordens skillnad. Det är ingen idé att pressa en ouppvärmd kropp som inte kommer svara på hjärnans signaler förrän om tidigast fem kilometer. Så jag trampar på i mitt eget tempo.

100411.jpg Bild: cykelkanalen.se

Uppe på grusvägen tar jag ikapp och kör förbi några tjejer. Jag lägger mig bakom Linda Tufvesson och några andra och stannar där till strax innan det bär iväg in i skogen, sen drar jag om, jag vill ligga först på stigen för det är på den jag är som starkast och det är på den som jag får en lucka. En lucka som hela tiden täpps till så fort vi kommer ut på grusvägen igen eller när det går lite uppför. Vid minsta motlut känns det som att jag kör på tuggummi, hela ekipaget Malin med cykel och tillbehör känns otroligt tungt, minst 10 kilo tyngre än vanligt. Jag förstår redan första milen att det inte är min dag idag och att det kommer kännas låååångt till mål. Men jag kan cykla i alla fall och känner en enorm tacksamhet över det när jag ser Sandra Nyman sittande på sidan om stigen några kilometer innan loop ett är slut. Hon har fått problem med kedjan och verkar riktigt irriterad över det. Hon har min fulla förståelse, fy satan för cykelproblematik!

6CCCA6F2-3B09-4EB1-BC41-75CFD7BF435B.JPG Bild: Andreas Olsson 

Strax innan hopptornen kommer Emil Lindgren och Michael Olsson och kör förbi mig i full rulle. Det är ändå rätt häftigt att få vara i självaste spåret och se eliten på så nära håll. Några fler kommer strax efter dem men sen verkar det vara en lucka tills nästa klunga kommer, lyckliga jag får köra nerför nästan hela gamla mormor i frid och fröjd innan jag behöver kliva ur och ge lite plats åt snabbisarna. Jag får dock en stor klump i magen när jag åker förbi en olycka och ser en tjej ligga på en bår och verkar vara väldigt illa däran. Jag saktar ner. Av flera orsaker.

112846.jpg Bild: cykelkanalen.se

DSC_9662.jpg Bild: MTBfoto.se

IMG_4762.JPG På väg in i loop 2. Bild: Hannele Junkala

IMG_4747.JPG Bild: Peter Nykvist

Loop två startar fint. Det står fullt av folk i varvningen som skriker glada hejarop och knäpper bilder. Energin jag får av det räcker i flera kilometer och jag känner att jag har ett riktigt skönt flyt över rötterna. Ända tills jag kommer till en kort, tvär, uppförsbacke… Jag är nästan uppe när framhjulet halkar till över en rot och jag faller, faller utan att hinna klicka ur skon. Styret vrider sig och änden av det träffar mig rakt in i bröstet. Jag vill bara skrika högt av smärta och inombords haglar nedsättande kommentarer till mig själv om hur klumpig jag är. Åskådarna hör förstås inget av detta för jag biter ihop, försöker få igång en normal andning igen och räknar till 10. Efter det är mitt flyt som bortblåst, jag spänner mig och är övertygad om att någon hällt ut såpa över hela stigen, varenda rot har de gnidit in. Jag är tvärsäker för cykeln slinker hit och dit och i lerpölarna blir det inte precis bättre. Jag går av och går bredvid dem. Varenda en. Jag är nere i en ordentlig dipp och allt känns skit! Varför gör jag ens det här frågar jag mig gång på gång och funderar på att hoppa av när jag är klar med loop 2.

124319.jpg Bild: Cykelkanalen.se 

När jag rullar in på loop tre står min kärlek där och hejar, jag blir lika förvånad som glad. Hans kedja har gått av och han har brutit. Med ens känner jag mig otacksam. Där står han och vill inget hellre än att få cykla detta lopp,.. och här kommer jag och vill bryta för jag är lite trött och har en dålig dag. Jag hinner också tänka på min lillasyster som är ute och kämpar i motionsklassen, jag vet att hon inte kommer bryta trots att det kommer ta henne över fyra timmar att fullfölja, trots att hon knappt cyklat på sån här jobbig och bitvis ganska teknisk bana förut. Hon har ett jäkla pannben och jag vill inte vara sämre. Jag bestämmer mig där och då att jag SKA ta mig i mål, hur lång tid det än må ta. Och tid tar det kan jag lova, jag rullar fram saktare än när jag åker på glassutflykt med barnen, jag går uppför nästan varenda backe och funderar vart de andra  tjejerna (typ 10 efter mig) har tagit vägen, har de brutit? Det känns iallafall som att loppets ALLA motionärer kör om mig, men det är fina omkörningar med peppande kommentarer som får mig att tugga på. Hela vägen in i mål.

135024.jpg Bild: cykelkanalen.se 

När jag kommer in i mål är jag så trött att jag helst bara vill lägga mig i gräset och grina. Men mina två alster ser till att det inte finns en möjlighet att så göra. De rusar fram till mig och vill gå till Lugnets bad… jag hoppas att de inte tänker att jag ska följa med. Men de har lärt sig vid det här laget, att efter ett lopp så är inte mamma Malin särskilt mentalt tillgänglig. Lite besvikna försvinner de sen och badar. Själva. De får åka vattenrutschkana med mammsen en annan gång.

Jag tror det är bra för självkänslan att tugga på och ta sig igenom ett lopp trots att både hjärna och kropp skriker nej. En vidgar sina referensramar liksom om “vad” som egentligen är jobbigt. Sen lyckan när man kommer i mål efter något som känts så otroligt jobbigt, man känner sig liksom som en vinnare oavsett placeringar och tider. Man har vunnit över sitt eget psyke och blivit en lite hårdare typ av människa. Det är ganska oslagbart och kanske är det just det som gör det här med race så himla roligt, att man pressar sig över sina gränser på ett helt annat sätt än på träning. Att det bara är 5 lopp kvar på cupen känns nästan sorgligt! Och att det är fyra veckor kvar till Ränneslättsturen i Eksjö känns oändligt långt borta. Jag sitter därför och kollar runt på flera lopp. Lopp som inte ingår i cupen men som kanske är spännande ändå och som jag aldrig har prövat. Ett här i krokarna till exempel som de kallar Gesunda MTB challenge den 23 juni. Den vill jag köra! Ett annat lopp är Alliansloppet den 24 Augusti i Trollhättan. Det verkar vara en ordentlig utmaning. 75 km långt med mycket stig och tekniska partier. Man behöver bara kolla på vinnartiderna för att förstå att det här loppet är av en annan karaktär. Det blir tredje året de kör detta lopp.

IMG_4741.JPG 

Jag och Linda Tufvesson. ÄNTLIGEN i mål tänkte vi nog båda två. Foto: Lasse Strand

Hur som helst, jag behöver knappast analysera särskilt djupt för att förstå varför jag inte hade så mycket ork på Långa Lugnet. Jag är ingen elit och min kropp behöver lång tid för att återhämta sig efter ett lopp, och det var bara en vecka mellan Lida loop och Långa Lugnet. Det hade kanske räckt om jag inte hade misshandlat min kropp med alldeles för korta nätter och taskigt käk utan tillräckligt med protein. Förra året, när loppen var i omvänd ordning, så bröt jag ju på Lida. Men jag lär mig, lär mig något nytt om mig själv och hur min kropp fungerar för varje grej jag utsätter den för. I kväll försöker jag till exempel lära mig att “stå ut” med ett stökigt hem och packning som fortfarande inte är uppackad och tvättad sen helgen. Jag ska bli bättre på att prioritera mig själv och min egen återhämtning. På nästa lopp ska jag var totalt nollställd och starkare än någonsin ;) Vi hörs!

IMG_4752.JPG 

093126.jpg 

Jag är så stolt över mina barn. Ni ska veta att de inte "älskar" cykling. De spelar hellre innebandy men tycker ändå att det är helt ok att följa med på tävlingar för att vi gör det tillsammans. Foto: cykelkanalen.se